30

jag har mina tivel

jadu, det har jag verkligen. jag vill åka, jag vill uppleva allt, allt det där som krävs för att kunna kalla sig erfaren och kanske till och med vuxen. men samtidigt, jag har det bra här? varför krångla till det? men ändå, så är jag faktiskt livrädd för att fastna här.

har varit borta ett par dagar nu och spelat lite golf, 4 dagar var jag borta och ja längtade hem nått fruktansvärt sista dagen. 1 år är ju kanske inte så mycket längre tid ändå.

om exakt en månad har jag spenderat första natten i usa (om allt går som det ska alltså), hur galet är inte det? nu vet jag verkligen definitionen av skräckblandad förtjusning.



ikväll hoppas vi på min nya header.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0