En månad

Idag har jag befunnit mig i staterna en månad, på ett sätt känns det som en hel evighet, att det är mycket mer än en månad, och på att känns det "Wow, redan en månad!".
Det flyter på och det är okej, men ärligt talat kan jag inte säga att jag har det super. jag vantrivs inte, det är okej, men just nu inte mycket mer än så.
Visst kan jag göra det här i ett år, det känns som det bara är att göra det! Men ibland undrar jag om det här verkligen är det jag vill göra, i ett helt år. Jag tog chansen och åkte hit, bara det är grymt starkt gjort tycker jag, men jag vet inte hur mycket man ska kämpa om det inte känns helt rätt heller, visst jag hoppas och tror att det kommer bli bättre. men hur länge ska man hoppas, för jag vill inte kasta bort ett år heller, ett år där ja skulle kunna göra något grymt kul som jag älskar! Det här kanske blev lite rörigt, och det är svårt att förstå om man inte sitter i den här soffan jag sitter i just nu.
Tre månader ger jag det, då har jag kommit in i det, börjat plugga, börjat köra bil osv. Då har jag testat.
Det är inte det att jag har problem med att vara au pair, jag gör mitt jobb och jag gillar det! många som åker hem säger att au pair grejen inte var något för de. Ibland känner jag bara att tidpunkten är så himla fel och att jag inte borde vara här just nu. En vän hade inte skadat, en nära sådan både fysiskt och psykiskt. det finns inte, jag har några fantastsika, men to far away!
Och tro nu inte att jag bara väntar på att livet ska komma springandes till mig, det vet jag att det inte gör. Därför har jag tagit kontakt med 2 au pairer idag, ska till en glassbar nästa vecka! Jag har skickat mail till 2 dansstudios, jag har skickat mail till vuxenskolan (om krånglande hemsida), så jag kan anmäla mig till kurser. Ska på konsert på söndag osv. Så visst försöker jag, det gör jag verkligen. Jas ska låta det ta sin lilla tid, men jag vill inte vänta ett år på inget. ni fattar. det känns bara hopplöst.
Usch vilket deppigt inlägg det blev, det var verkligen inte mening. Jag är stolt över mig själv, jag klev på planet och jag har varit 1000tals mil hemifrån i en hel månad! Det ni, inte alla som vågar!
2009-09-25 @ 04:45:19 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Lotta

Det är bara början på något alldelens fantastiskt, jag lovar!!! Men det är bra att du skriver så du kan se tillbaka. Viktigast av allt är ju att man får vänner, det är ju ett måste. Jag ska trösta dig med att bara en månad gått och de är inte många som har fått sina vänner på den korta tiden. Själv börja jag träffa dem som jag sedan kom att umgås med efter lite mer än två mån. Hallå se vad du har åstakommit på en månad och d är inte dåligt!!! Jag tycker du e grym som fixat med skolor och ordnat träff till veckan! Kom ihåg att du aldrig kommer ångra att du stanna bara om du åkte, och varje dag är en lärorik dag du lör dig engelska och så mkt mer som du inte tänker på. Det här är något man bara kan göra en gång i livet å du har den chansen nu. Keep it up och jag lovar att det här är bara början på något du kommer minnas resten av ditt liv! Vad skulle du göra hemma en kall och mörk vinter, jobba på Ica?!? Då är d väl bättre att lära sig eng varje dag istället! Simon å jag är två otroligt fula turister i Berlin nu, riktiga mördat med kameran i högsta hugg. Du är ducktig å vi är stolta över dig. Det kommer vända om du låter det hända. Massa kärlek från oss!!!

2009-09-25 @ 23:17:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0